Jag blottar mina känslor..
Min största rädsla är här, ensamheten.
Jag var på väg hem, satt på bussen, hade mannen i mitt liv på andra sidan luren . Lämnade bussen med rödsprängda ögon. Till slut bad jag honom lägga på. Jag klarade inte av att höra honom mer. Inte när jag visste att jag aldrig mer skulle höra utav honom. Det var bäst så.
Det var jag som bad om det. Mitt beslut. Inte hans. Jag blev rädd. Jag grät..
Han tryckte röd lur och jag föll ihop. Som Bambi på hal is reste jag mig upp, men föll kort därefter ihop…. Igen!
Jag är svag. Ett lätt byte. Jag ligger i min säng och gråter i flera timmar. Tankarna snurrar och jag vill inget annat än att ta bort denna känsla. Jag vill bara stänga dörren och hoppas på att allt blir bra igen. När tar tårarna slut? Större delen av min tid spenderar jag med att ligga i fosterställning, lyssna på kärlekslåtar och analysera varje litet ord som kommer ut ur hörlurarna, allt reflekterar jag till min situation och varje litet ting påminner mig om honom. Så nere och jag vill bara bort.
Min ork och motivation finns inte kvar längre, jag vill inte åstadkomma något bra. Varken för mig själv eller till mig själv. Jag är ledsen. Trots att jag har sådan stark vilja så är jag osäker på om det är ett rätt beslut. Tog han det rätta beslutet? Många sömnlösa nätter blir de, vill inte att han ska ha tagit det här beslutet.
Första gången på ett år och två månader så är jag, ensam. En känsla som jag är så rädd för. Min bästa vän och ”pojkvän” är numera inte personen jag kan dela allt mitt med och mina åsikter.
Nu är jag tvungen att stå på egna ben. Min största rädsla är här, ensamheten. Jag har haft den här mannen att kunna luta mig mot. Aldrig stått på egna ben.
Alltid ha någon att ligga och nosa i nacken med, dra min hand över hans kala huvud, någon att komma hem till när man känner sig nere. Någon man alltid kunde ringa. Någon som man har. Nu är fallet inte så.
Vem skall hålla min hand när jag blir mörkrädd?
Men……
Tiden läker alla sår. Sägs det i alla fall. Att hitta hans kvarglömda t-shirt, hans kalsonger, tandborste, känna hans parfym, se bilder på honom, bara alla minnen som ploppar upp lite då och då, jag blir lika liten som en fågelunge. Jag faller ihop!
Men…
Killen som jag är kär i är inte bra för mig, han är inte bra för någon. Så jag antar att hans beslut är det rätta, han är inte kär inte som jag är kär i honom. Ett svin, jag är kär i ett svin…
Varför ska man alltid jaga det man inte kan få? Men det jag vill komma är till att man alltid faller tillbaka så lätt, men det är okej för man gör så, man faller tillbaka. Flera gånger har jag fått rycka tag i mig själv, smällt mig på käften och påmint mig vad som tidigare har hänt när jag fallit tillbaka. Det är jätte svårt att gå vidare, att stänga boken och börja ett nytt kapitel, men det går. Jag vet det, men jag vet bara inte när. Jag kommer bli lycklig igen, men jag vet bara inte när. Den tiden får komma när den kommer.
Min och herrns tid var något väldigt vackert som han inte kunde hantera, de fina minnen kan jag tänka tillbaka till och le, känna min kropp fylls med värme. Nu ger jag upp dig, du är inte bra för mig. Det skulle inte vara vi och det har jag insett nu, det har tagit tid och det kommer ta ännu mer tid. Jag är ledsen och glad på samma gång, jag säger hejdå till ett svin men jag säger också hejdå till världens bästa kille. Jag har sett dig med andra ögon, du är inte så här egentligen. Du bara skyddar dig själv, du är en osäker kille.
Jag är också glad för den tiden jag fick med dig, jag är glad att jag fick spendera tid med dig. Den här tiden har jag lärt mig så mycket. Jag är glad att du var min ibland, när du kände för det. Men när jag ville ha dig så förvandlades du till odjuret, ibland ångrar jag allt jag gjort för dig, vad har jag fått tillbaka…. Bara skit! Jag är också glad att jag fick en vän på vägen, hon heter Camilla Widå. Hade den här bergodalbanan inte dragit igång hade du och jag förmodligen inte känt varandra. Du är en sådan fin vän!
Men nu går jag in på ett nytt kapitel, jag är kär i dig ditt svin!
